|
Sven Arnström: Hur tog ni
er till Grönland?
Per Nordström: Vi flög i slutet på augusti 2004 från Köpenhamn till
Kangerlussuaq/Sondre Stromfjord, en flygplats som ligger för sig
själv på den grönländska västkusten i närheten av Norra
Polcirkeln.Därifrån skidade vi österut till Angmassalik på ostkusten, en
liten ort med en befolkning på runt 2000 invånare som främst försörjer
sig på jakt och fiske. Skidturen från västkusten till östkusten tog 36
dygn och vi kom alltså fram i början på oktober.
Varför ville ni korsa Grönland -
lite av en pilgrimsfärd kanske?
Jag har gjort det
en gång tidigare och har sedan dess velat göra det igen.
Naturupplevelsen, ensamheten och de oändliga vidderna drar en människa
tillbaka.
Man lever oerhört
intensivt, känslor och upplevelser är mycket starkare än hemma. I vårt
överflödssamhälle slänger vi dagligen bort mat utan att bry oss. På
inlandsisen smakar en Varma koppen
himmelskt och under resan lät jag inte så mycket som en makaron gå till
spillo.
Tält i morgonljuset. Foto: Per Nordström
Kompasskursen tas ut. Foto: Per Nordström
Du har gjort denna färd en gång tidigare?
Ja, 1998 men då i andra riktningen. Då tog det 18 dygn.
Att det endast tog hälften så
lång tid som nu berodde på att vi då hade segel
med vilket vi under två av dagarna kunde färdas 15 mil. Nu hade vi även
en mycket ansträngande uppförsbacke i början med pucklar och sprickor.
Denna del hade vi nedför förra gången. 1998 skidade vi i augusti vilket
innebar att det var ljusare och mildare än nu.
Hur långt skidade ni?
Vi skidade 59 mil. Den första veckan kom vi bara 2,5 mil, dvs 3,5 km per
dag pga sprickor, pucklar och att det bar brant uppför. Vi startade med
varsin pulka och ryggsäck. Vid starten vägde pulkan ca 75 kg och
ryggsäcken 15 kg.
Kan du beskriva vägen?
Som högst var vi uppe på 2600 meters höjd. Iskall luft ligger alltid
över Grönlands inre. Denna luft sugs ut mot de varmare kusterna. Därför
har man nästan jämt hård motvind upp till toppen och medvind den sista
halvan. Efter en vecka gav isfallet - dvs området med pucklar, sprickor
och kraftig lutning - med sig och det började plana ut.
Var det helt öde på er väg – passerade ni byar,
mötte ni människor eller andra varelser?
Nej, man möter inga människor, ser inga djur – jo, vid ett tillfälle
såg vi en liten fågel. Det var det enda. Det finns en gammal
radarstation som vi passerade. Den användes av NATO som radarstation
under kalla kriget, men nu är den helt öde
och liknar mer ett spökligt
jättemonster därute på vidderna.
Så man träffar alltså inga andra människor på
inlandsisen?
Nej, aldrig. En norsk expedition kom fram ca en månad innan oss. Vi var
sent ute vilket gjorde att dagarna blev kortare och kortare. Om man
istället skidar på sommaren, vilket jag tidigare gjorde, så har man
midnattssol vilket underlättar betydligt.
Hur kallt var det?
De första dagarna var det endast några minusgrader. På sommaren tinar de
nedre delarna av inlandsisen upp lite och det bildas vattensamlingar
mellan pucklarna. När vi startade hade det blivit kallt och kommit
nysnö, vattnet mellan pucklarna hade frusit men snön isolerade vilket
gjorde att vi hela tiden trampade igenom isen och blev blöta upp till
knäna.
Ju högre upp vi sedan kom, desto kallare blev det. Efter några veckor
kröp temperaturen ned till 40 minusgrader. När vi var uppe på 2600 meter
var det vindstilla men några dagar senare kom vinden åter. Då upplevde
vi några dagar med 25 minusgrader och 15-20 sekundmeters sidovind vilket
var oerhört påfrestande att skida i.
Hur fungerade navigationen, hamnade
ni hela tiden där ni borde vara?
Vi navigerade med kompass under dagarna och det går mycket bra. Vi
hade GPS med oss, den använde bara på kvällen, då för att kontrollera
vår position. Vi ville naturligtvis spara på batterierna. Vi kom rätt
hela tiden men vi tvingades vid slutet av färden att göra en avvikelse
från den planerade rutten eftersom vår mat höll på att ta slut. Det blev
en lite riskablare väg över ett inte alldeles säkert område. Men det
gick bra.
Fanns det någon oro hos er om vad
som skulle kunna inträffa om något skulle kunna gå snett? Vilken kontakt
kunde ni ha med yttervärden.
Visst fanns det en oro. Utrustning gick ju sönder, vi fick ofta
reparera olika saker så t ex gick skaklarna till min pulka sönder så
jag fick dra den med rep vilket naturligtvis inte var lika enkelt.
Det fanns också en oro för att hamna i
sprickor som vi inte kunde uppmärksamma och det fanns också en annan,
egentligen oberättigad oro, den att möta isbjörnar. Vi hade inget vapen
med oss för övrigt. Normalt håller sig isbjörnarna
längre norrut i packisen och
det gjorde dom tydligen i år också….
Hur kändes det att komma fram?
Det var fantastiskt att plötsligt känna dofter av gräs och ljung. På
inlandsisen finns det inga dofter.
När vi kom
fram var all mat slut. Vi hade inte ens ett
russin kvar. Samma kväll åt jag två pizzor och drack fyra öl vilket min
stackars mage inte uppskattade speciellt mycket. Att sova i en mjuk säng
gjorde nästan ont. Kroppen ömmade och jag hade totalt förlorat nio kilo.
Start
Kangerlussuaq
/Sondre/ |
 |
Mål
Angmassalik |
|
