Några tankar om golfens underbara värld…
Förberedelser
Tänk er underbar dag, solen värmer upp de ännu daggvåta greenerna, det
är alldeles vindstilla och banan ser så där inbjudande ut. Vi har landat
på Stansted's flygplats, vi har checkat in, vi har spelat in oss på
banan, Bishops Stortford GC, som ska bli skådeplats för denna landskamp
mellan Church of England och Svenska kyrkan.
Spänning och förväntan på första hålets tee
Det ligger en spänning och förväntan i luften, en spänning att inte
helt göra bort sig på banan och en förväntan att det ska bli en match
som präglas av både bra spel och nya möten. Vi möter
Paul Taylor och Mike Powis, vi, alltså jag
och Agne, är satta att möta dessa två engelska gentlemän.
Mike ställer upp sig vid bollen, tar ut stansen, laddar stenhårt, får en
klockren träff och bollen flyger långt, oerhört långt utanför banan,
men, men bollen går tvärout.
Nu är det min tur och vi har ett gyllene tillfälle att
lägga upp bollen för spel och faktiskt gå till "ett upp". Jag tar fram en
boll och peg och märker att jag skakar av nervositet men får i alla fall
ner bollen på tee. Jag tänker taktiskt och strategiskt, det är bara att
lägga upp bollen för Agne som sedan spelar in den på green. I mina
tankar har vi redan vunnit det här hålet. Jag ställer upp, vrider upp,
lugnt och stilla och klipper till, tittar upp och ser att bollen flyger
…väldigt kort. Jag är så nyfiken att jag i tankarna redan är långt framme på
fairway, när jag turligt råkar träffa bollen och lägger upp den för Agne
50 meter (!) längre fram.
Hur skall det här arta sig?
Vår nervositet släpper ju fler hål vi spelar, vi blandar och ger, ibland
spelar vi fantastisk golf och ibland hackar vi i ruffen. Det utvecklar
sig till en mycket trevlig golfrunda där vi lär känna Mike och Paul två
oerhört sympatiska människor.
Artonde hålet
Vi närmar oss det artonde hålet och vi måste vinna hålet för att dela
matchen.
Det ser inte helt bra ut, det är min tur att slå en kort pitch på cirka
50 meter. Ni vet det där avståndet då man vill så mycket och jag får
till ett halvhyfsat slag, in på green, men
jag ger tyvärr Agne en längre putt än jag trodde den skulle bli,
ungefär åtta meter till kopp.
Paul lägger in sitt slag på ungefär samma sätt, ungefär
samma avstånd till hål som för vår boll. Agne nu. Det ser inte helt enkelt ut, det
är en undulerad green och det går lite
nerför för Agne fram till hål. Han går fram, siktar och
puttar, bollen rullar sakta, "För
sakta" tänker jag, den fortsätter att rulla men
det osannolika händer, bollen smyger i. Very good!
Vi har nu satt en viss press på Mike som nu ska putta.
Om han sätter sin putt delar vi hålet och de vinner matchen. Mike går
fram till bollen, siktar och gör en fantastisk putt. Den stannar så
nära hål att den ser ut att luta sig över hålet och jag tänker att den
alldeles snart kommer att falla i, men den ligger kvar…
Tack för god match.
Vi delar alltså matchen, vi tackar varandra och brister
sedan alla ut i ett muntert skratt. Efter
den öppningen på första av både mig och Mike var det på ett sätt logiskt
att vi delade på poängen. Det viktigaste var inte poängen, det
viktigaste var att vi fått lära känna två nya människor och kollegor.
Ett möte präglat av en del golf men framför allt samtal om tro och liv i
både glädje och lyhörd eftertänksamhet.
Micke Åsman
kyrkoherde i Forshaga